lycka & donken

hallojj! Som ni såg på eves inlägg här innan så åker även jag hem till vårt kära fimpen imorgon, tjoho! Kom till jobbet och kände mig lite halvnere, pratade med en arbetskompis och han berättar att hans kompis troligtvis kan jobba imorgon. Plus att en ny tjej jobbade idag och även hon ska jobba imorgon. Så när bossen kom till jobbet knep jag åt mig ledigheten och kände hur all sorg rann ur mig, haha. Som lite extra grädde på moset fick jag det efterlängtade samtalet, som jag nervöst suttit och väntat på hela dagen, och det var positivt! (låter som om jag dragit på mig någon sjukdom, så är det icke utan det handlar om min jobbintervju förra veckan). Ingenting kunde stoppa mitt leende resterande kvällen. Trodde jag ja..

När jag slutade och kom ner till kungsgatan för att ta bussen hem så är det, som det varit ganska många kvällar nu, något fel på "tidvisaren" (Den lilla rutan som visar hur många minuter det är kvar tills nästa buss kommer). Den är helt svart och jag chansar på att det rör sig om en kvart innan nästa buss kommer och struttar glatt över vägen, utan att tänka på bilar, leende och glad, och visst stannar alla bilar snällt. När jag väl köpt en cheese och satt mig vid bordet kommer tiden upp i lilla rutan, åtta minuter kvar. Alldeles lagom tänkte jag och bestämde att jag går ut när det är två-tre minuter kvar för att vara på den säkra sidan. När tiden slår om till 3 min tar jag på halsduken och ska gå samtidigt som två killar kommer fram och frågar vad jag heter. I samma sekund som jag svarar ser jag hur bussen helt plötsligt har rullat fram och står vid busshållsplatsen, trots att "tidvisaren" visar att det är 3 min kvar. Jag tar väskan, springer ut, självklart rakt in i dörren, (den gick innåt och inte utåt) och drar allas blickar åt mig. Jag kan ju poängtera att det faktiskt är fredagkväll och varenda festande kotte hade dragit sig till donken för lite fett. När jag ska springa över vägen är det bilar överallt och när jag kommit halvvägs över får jag ögonkontakt med busschauffören som låter bussen glida sakta förbi mig. Då kommer jag på att jag faktiskt sprang ifrån en väldigt gullig kille, samt rev ner min vattenmugg på golvet i all hast, så skamsen som jag var gick jag inte tillbaka. Fick traska vidare ner mot svampen och då kände jag genast hur ont jag faktiskt hade i hela kroppen, med blodblåsor under fötter och så vidare. Sen flöt allt faktiskt på bra igen, min vanliga tur var tillbaka och jag kom på att jag faktiskt var på riktigt bra humör trots min lilla incident.

Oj, detta var nog tidernas längsta inlägg för min del. Men så kan det gå när man sitter för sig själv, och är alldeles för pigg för sitt eget bästa. Fick nämligen sms av pappa just i denna stund och han har bokat klockan tio tåget hem till mig. Vilkert innebär att klockan nio ska jag lämna lägenheten, och innan det ska jag hinna städa, packa och duscha. Jag kan ju bara önska mig själv lycka till! Nu får det vara nog, over and out!

Kommentarer
Postat av: amanda

ja det känns verkligen kul att ha träffat Anna här, jag vill inte åka hem.. inte riktigt än iaf. Och jag hoppas att jag kan komma upp någon helg men måste hålla i pengarna till filippinerna. Men ska verkligen försöka, behöverju inte bli så dyrt om jag hittar nåt billigt tåg och inte shoppar något:) ta hand om er, KRAM!

2009-11-02 @ 19:23:01
URL: http://uppenberg.blogg.se/

Här kan du skriva din kommentar:

Namn:
remember me.

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Tell us:

Trackback
RSS 2.0