evhiki

Jag förstår inte, den senaste tiden känns det som att jag bara suttit här, stirrat in en skärm kvällarna i ända och pluggat. Kväll efter kväll (med undatag från basketkvällen), men snart är det slut på det! Efter imorgon har jag inte mycket kvar, i alla fall inte som jag måste sitta vid datorn och göra.. Just i detta nu sitter jag och skriver ett arbete om bulimi, en sjukdom som skrämmer mig. Vi har fått i uppgift att skriva arbetet med en del bestående av fakta och en mer analyserande del där vi skriver ett dagboksinlägg - "en dag i en bulimikers liv". Att sätta sig och skriva, leva sig in i sjukdomen och förstå vilka tankar som kretsar i huvudet på en person som lider av en sådan ätstörning är inte det lättaste. Efter att ha läst en hel del om sjukdomen inser man på ett lite djupare sätt hur hemskt det måste vara att hamna i bulimins onda cirkel, och inte vilja be om hjälp för att ta sig därifrån. Att behöva skämmas för sin kropp och för det ätbeteende man utvecklat, att vilja prata med någon, samtidigt som det känns för svårt, att därmed helt eller delvis issolera sig från vänner och familj, för att man sluter sig i sig själv och alla tankar om vikt och mat - förstår ni vad hemskt?

Nobody's perfect,
♥ e